Telefon: 070 - 2699008

Fakta om lerklining och lerputs


Lerklining och Lerputs

Lera är ett av de äldsta byggnadsmaterial som människan har använt sig av. Beroende på tillgången på lera, tidsålder, sociala förutsättningar och klimat har många olika tekniker utvecklats. Även här i Norden fanns det en stor kunskap om olika metoder, som bärande, eller ännu vanligare som fyllnads- och beklädnadsmaterial. En mycket vanlig metod var lerklining.

Den historiska lerkliningen var vanligtvis en blandning av lera och armerande material. Själva blandningen kunde variera mycket i sin sammansättning. Det berodde på att olika leror har olika egenskaper och på att man tog vad man hade för att göra leran magrare. Generellt kan man säga att man sällan blandade i sand, eftersom den var alltför dyr. Däremot använde man mycket sågspån, kutterspån, hackad halm, linboss, rötter etc, - det vill säga material som är armerande. Putsen lades i ett tunt lager på insidan av timmerväggen, vars yta man högg hack i. Mest troligen högs jack innan timret hade torkat. Det fanns även tekniker förr där man fäste lerkliningen på diagonala ribbor eller små trätappar.

Lerklining löser främst problem med drag, ger vindtäta väggar och förbättrar med sin utmärkta värmelagrande förmåga energihushållningen avsevärt. I detta sammanhang hör man ofta att leran har en god isolerande förmåga, vilket alltså inte stämmer.

En lerblandning har lätt att följa underlagets rörelser utan att spricka, och har samtidigt en bra vidhäftningsförmåga. Andra fördelar med lerklining är att man får en jämn yta för målning och tapetsering. Huset gav intryck av ett stenhus och hade därmed en högre status. Materialet var billigt och var lätt att få tag i. Arbetet i sig krävde, - även om det var tungt arbete, ingen större kunskap eller utbildning. Kanske bildades därför aldrig en yrkeskår med traditioner som fördes vidare och dokumenterade sitt kunnande, så som timmermän och vanliga murare har gjort genom tiderna.

Reveterad hus

Även på utsidan av ett timmerhus användes lerklining, oftast som underlag för kalkputs. Kalk har svårt att följa timrets rörelser och sättningar utan att den spricker. Ett tjockt lager lerputs fungerar bra som utstockningsputs. Timret försattes då oftast med ett stort antal dymlingar. En grov yta lämnades på lerputsen, så att kalkputsen hade lätt att få fäste. Att blanda lera och kalk var ovanligt och fungerar inte särskild bra.

Lerputs i moderna tider

Framför allt nu, med våra höga krav, på boendekvalitét, energihushållning och inomhusklimat har lera som byggmaterial en given plats. Lerputs har en mycket bra vidhäftningsförmåga och kan appliceras på i princip alla slags underlag: betong, tegel, kalkputs, cementplattor, lecablock, timmer, panel, tretex, vassmattor och framför allt alla slags olika lerblandningar så som lerhalm, leca-lera, träflislera etc. Är blandningen bra armerad, klarar den av underlag med stora rörelser så som timmer eller halmbalsväggar, ugnar och skorstenar etc. Med sin höga densitet (ca 1700kg/m3) har den en mycket bra värmelagringsförmåga som bidrar till en bra energihushållning. Den egenskapen kommer mycket väl till nytta i ugnsmurning och i väggvärmesystem. Den största fördelen finns i sättet hur lera hanterar fuktighet: dels genom sin mycket låga fuktkvot som har en konserverande effekt på organiskt material och dels sin fuktbuffrande egenskap, - sorptionsförmåga. Dessa egenskaper gör lerputs mycket användbart i utrymme med stor fuktbelastning så som kök och badrum. Den kan dock, aldrig ersätta en nödvändig ventilation, men den kan hjälpa till att minska behovet av luftväxling som i sin tur bidrar till att spara energi. Man kan även se ett stort estetisk värde i lerputsade ytor. Framför allt erbjuder de nya tunna ädelputserna en stor bredd av ytstrukturer och naturliga färger. Eftersom de är så tunna krävs det stora krav på underlaget.

Sidan 2



Fakta




















PDF Ikon Ladda ner hela artikeln som en PDF fil.